22 september 2011

Den töntige prästtypen- en oseriös litteraturspaning

Igår såg jag och en kompis den fina filmen Jane Eyre med superba Mia Wasikowska och allas älsklingsnygging du jour Michael Fassbender.

Trots grymt skådespeleri, snyggt foto och en skön brist på romantiskt melodrama så var det jag och min kompis pratade mest om efteråt Jamie (Billy Elliot)Bells karaktär - den töntige prästen som också är romantiskt intresserad av Jane. Vi konstaterade att vi kände igen typen från diverse Jane Austen-filmateseringar. En rätt tråkig, rättrådig manlig karaktär som nästan alltid väljer en karriär inom kyrkan och som uppvaktar hjältinnan med så spännande repliker som: du är född att bli missionärshustru!

Den töntige prästtypen är urtypen för bra-på-pappret-killen. Han har ett ordentligt jobb, han har ett inte direkt frånstöttande utseende, han är snäll mot gamla och barn och kan föra sig i möblerade rum. Oftast påpekas dessa fantastiska egenskaper för hjältinnan av hennes närmaste omgivning som mor/systrar/irriterande släkting som inte kan låta bli att lägga i näsan i blöt. Jag har för mig att i Stolthet och Fördom var det en av Bennetsystrarna som förbarmade sig över den töntige prästtypen, vilket visar att tjatet genom alla tider har varit en stark social kraft att räkna med. 

Den töntige prästtypen är själv så övertygad om sin attraktiva status som ungkarl att han aldrig förstår varför hjältinnan inte är intresserad. Om han är bra på pappret och hon kryssar i minst tre av fem rutor på hans måsteha-lista så finns det väl ingen anledning att allt inte skulle sluta med ett perfekt äktenskap som Gud själv skulle göra tummen upp för. ( En irriterande egenskap med den töntige prästtypen är att han alltid drar in Gud när han håller på att förlora ett argument. )

Men så är det ju lilla problemet att hjältinnan är kär i någon annan som är mindre perfekt på pappret, mer intressant och inte har mycket problem med lite motstånd i en konversation (och inte drar in gud när sånt händer) . Mycken analys har gjorts av Mr Rochester men en sak är säker och det är att han aldrig försöker lura i Jane att han är en toppenkille. Han är ärlig med sina brister och laster och till och med lite blyg inför att avslöja sina känslor. I kontrast till den självgode prästtypen vinner alltid den mer mänsklige manlige hjälten. Och hej har inte alla något jobbigt ex lurande i bakgrunden?

1 kommentar:

  1. Hehe, japp, bra typspaning. Men det är väl Bennetsystrarnas vän som gifter sig med den självgode prästen, tror jag.
    Det är inte sällan som det visar sig att den självgode prästen inte har rent i mjöl i påsen ...

    SvaraRadera