Nu drar snart julledigheten in och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket jag gillar jul. Efter att ha gjort några ärenden på stan idag känns det som om julkänslan äntligen håller på att landa. Det var så klart kaos, köer lång väg, tomma hyllor och personal som flängde omkring, men det var ändå en ganska mjuk stämning i luften om man säg jämför med valfri lönelördag under resten av året. Blir kanske så när många strävar åt samma mål.
Men jag tänkte ta och skriva om varför jag gillar jul. Kan ju börja med disclaimern att ja jag hatar all hysterisk kommersialism och konsumism också. Vi borde tänka på miljön och varandra! Så nu har jag sagt det som krävs av en akademiker med medelklassbakgrund i dessa tider nu till min point.
Jul för mig är en varm tid då vi gör lite tvärtemot resten av året. Resten av året: Håll diet och träna din stjärt så fast som möjligt. Jul: Ät så mycket du orkar av allt möjligt. Avsluta med en sockerbomb. Resten av året: Inred ljust och fräscht med minimalistiska kök och så mycket vitt att minsta dammkorn ser ut som en jättefläck. Jul: Kombinera rött,grönt, guld med glitter och ljuslingor, eventuellt blinkande. Resten av året: Stressa. Jul: Spöstraff för dem som inte tar det lugnt. Och sist men inte minst: Resten av året: Var girig och roffa åt dig så mycket som möjligt. Försök köpa upp ett kommunalt bolag det ger garanterat vinst och det piggar alltid upp. Jul: Ge! En gång om året är det social lag på att vara givmild och generös. Många förväxlar det här med att spendera så mycket pengar som möjligt men det finns så många andra sätt att vara generös på. Med att ge av sin tid, med att lyssna, med att säga uppskattande ord eller andra sätt att ge omtanke.
Jul är en liten paus från resten av året, det är därför jag gillar den. God Jul på er!
23 december 2011
13 december 2011
Funderar på att lägga ett bud
på det här. Jag har alltid gillat Paggan, haft lite skäggavund också är det för välgörenhet så tre flugor i en smäll. Måste bara klura ut ett passande förvaringsställe (kylskåpet?) och hitta ett klister som är skonsamt mot huden så kanske jag slår till. Om jag hinner före någon annan hugad spekulant så kan man alltid buda på något annat roligt hos musikhjälpen.
12 december 2011
Put a bird on it!
25 januari kommer komikern Fred Armisen till Strand Hornstull i Stockholm. Armisen är känd från Saturday Night live och är en av hjärnorna bakom roligt knäppa humorserien Portlandia. I samband med att andra säsongen av Portlandia gör han en liten stand-up-turné där Stockholm är med som enda europeiska stad. Det släpps bara 100 biljetter och snart kommer det bara vara 99 kvar när jag fått tag i en! Januari verkar bli lite roligare än vanligt nästa år.
11 december 2011
Nordiska museets bibliotekblogg
Har börjat följa nordiska museets biblioteksblogg. De har trevliga inlägg om pågående utställningar och alla fina nördiga böcker och tidningar de har i sin samling. Allt från sommarmat från 1930-talet till ondulering av hår och andra små historiska godbitar. Tror man måste vara forskare eller något för att komma åt deras samling vilket är tur annars skulle jag spendera hela dagar där.
7 december 2011
Die.Die.I can´t
När jag skrev om mupparna igår kom jag ihåg Dracula-musikalen med dockor i filmen Forgetting Sarah Marshall som var anledningen till att Jason Segal fick uppdraget att skriva manus till den nya Mupparna-filmen. Det måste vara det mest oväntade inslaget i en Judd Apatow-film. Segal skrev filmen med sina egna erfarenheter av bli dumpad som grund och lyckades samtidigt få med sin dock-musikal som han också skrivit på ett hörn.
Jag har inte lyckats hitta ett klipp som visar hela Dracula-numret men här är ett där Segals karaktär framför en låt ur musikalen
Jag har inte lyckats hitta ett klipp som visar hela Dracula-numret men här är ett där Segals karaktär framför en låt ur musikalen
Och här är en mer bearbetad version med samma docka som i filmen. Har inte samma charm dock
6 december 2011
Kermits lilla gröna
Fox news har kritiserat den nya filmen med Mupparna för att vara kommunistisk. Tydligen innehåller den en oljebaron vid namn Tex Richman ( alltså namnet. Trodde ingen skull matcha julkalenderns Madame Bovén) som hotar att köpa Mupparnas teater och jämna den med marken. Tydligen blandar folket på Fox ihop kommunister med miljörörelsen för de ägnar mycket tid åt att beklaga sig över hur ingen i Hollywood berättar historien om den snälla oljan som hjälper ambulansen till sjukhuset eller värmer upp ett hus, istället indoktrinerar dem ungarna med filmer som Bilar 2 och Syriana. Japp den sista filmen klumpas ihop med tecknade barnfilmer i en rant från ett foxankare.
Jag såg fram emot filmen när jag hörde att den var på g och att Jason Segel skulle skriva manus och medverka i den Att den upprör Fox news höjer onekligen mina förväntningar på den och jag tycker att filmbolaget borde tacka dem för den virala reklam det har blivit av dem här uttalandena. Läs mer på Huffington Post här och för en marxistisk analys av Mupparnas verk rekommenderar jag den här Guardian-artikeln. Och här är trailern:
Jag såg fram emot filmen när jag hörde att den var på g och att Jason Segel skulle skriva manus och medverka i den Att den upprör Fox news höjer onekligen mina förväntningar på den och jag tycker att filmbolaget borde tacka dem för den virala reklam det har blivit av dem här uttalandena. Läs mer på Huffington Post här och för en marxistisk analys av Mupparnas verk rekommenderar jag den här Guardian-artikeln. Och här är trailern:
3 december 2011
Oj det var länge sen
Trodde inte det var så länge sedan jag bloggade sist så fick en chock när jag loggade in. Min rätt dåliga ursäkt är att jag är inne i en uppsatsskrivning som gett mig tunnelseende. Många grejer har liksom fallit bort under de senaste månaderna. Men jag har hunnit med lite bokläsande så jag tänkte ge ett axplock av vad jag har läst med en liten sammanfattning om handling och vad jag tyckte.
Bossypants av Tina Fey: Fey ser tillbaka på sin barndom, sin tid som improvisationskomiker, hur hon kom in framför kameran på SNL, Sara Palin-imitationen och andra gobitar. Som Fey är boken smart och rolig och hon levererar tankar om feminism, att vara kvinnlig chef och andra ämnen på ett roande och tankfullt sätt.
Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë: En främmande kvinna flyttar in på godset Wildfell Hall och alla i trakten börjar snicksnacka om vem hon är och hennes mystiska förflutna. Den tredje Brontë-systern är mindre romantisk än sina systrar. Det finns en mörk manlig karaktär med men det är inte en romantisk hjälte som målas upp snarare en egocentrisk narcissist. Hjältinnan är mer stoisk och sammanbiten än vad jag förväntade, ändå tyckte jag om henne. Inte så mycket romantisk romantik men en trovärdig kärlekshistoria finns dock med.
Igelkottsklubben av Ann-Charlotte Alverfors: Dolores är en gammal tant som är medlem i Igelkottsklubben - en samling kvinnor som tvingats leva med taggarna utåt men som uppskattar alkohol, skvaller och kortspel. Alverfors berättar Dolores historia med många inslag av nostalgiska och tragiska tillbakablickar och delar ur Dolores drömdagbok. Det är en smärtsam skildring av dåtid och nutid, utsatthet och försök att skydda sig själv. En väldigt fin och berörande läsupplevelse och jag gillade verkligen hur nära man kom Dolores.
Maran av Lina Neidestam: En serieroman om Nora som isolerar sig på en fäbodvall för att skriva den stora generationsromanen men istället skriver Harlekindoftande noveller istället. Allt eftersom historien utvecklas väcks småknytt i skogen till liv. Den här boken besvarar visar att det som är skillnaden mellan feministisk porr och vanlig porr med att den är smart, rolig, har äkta berättarglädje och är mycket snyggare.
The wee free men av Terry Pratchett: Tiffanys lillebror har stulits av Älvdrottningen och det är hennes uppgift att hämta hem honom. Till sin hjälp har hon sina vaknande häxkrafter, en gjutjärnsstekpanna och the wee free men - en klan svärande, stridlystna, stjälande, blåa små män som talar med en misstänkt skotsk dialekt. Detta är den första av Terry Pratchetts ungdomsserie om den blivande häxan Tiffany och i de följande böckerna får man följa hennes utveckling. Det är välskrivet med en mer återhållen berättarglädje än Pratchetts vanliga Discworld verk och mycket mindre referenser till vår "vanliga" värld. Men det är nog bra med tanke på vilken ålder som den riktar sig till. Rekommenderas varm till yngre personer och vuxna som vill ha en lugn introduktion till Pratchetts galna värld.
Döda vita män av Johan Hakelius: En omläsning. Hakelius har skrivet en samling porträtt av några excentriska döda engelsmän. Det är en rad trevliga och otrevliga bekantskaper man får i den här boken. Jag tyckte det var speciellt trevligt att lära känna Obi Wan/ Alec Giunness bättre. Funkar som en novellsamling, plocka en godbit när du vill läsa något men inte känner att du har kapacitet att sätta dig in en längre berättelse med full ensemble av karaktärer.
Niceville av Kathryn Stockett: Jag slukade den här boken! Spänning, politik och hjärtskärande mänskliga relationer. Den vita societetsflickan Skeeter slår sig ihop med svarta hemhjälpen Abileen för att skriva en bok om hemhjälpernas vardag i Jacksonville i södra USA.
Jag ska bli kustjägare av CM Jönsson: Inte den bästa berättaren vilket är synd på bra material. Det handlar helt enkelt om hur författaren tar sig igenom sin kustjägarutbildning - en av de tuffaste militära utbildningarna i Sverige. Det är brutalt och fysiskt emellanåt men det finns också mer trista sitta på vakt-episoder. Rekommenderas till dem som liksom jag har någon i min omgivning som är kustjägare och vill veta mer om själva utbildningen än de där lite hemligstämplade berättelserna de delar med sig av då och då (oftast efter några glas).
Och nu tar jag ut mitt nyårslöfte i förskott och lovar att bli en flitigare bloggare.
Bossypants av Tina Fey: Fey ser tillbaka på sin barndom, sin tid som improvisationskomiker, hur hon kom in framför kameran på SNL, Sara Palin-imitationen och andra gobitar. Som Fey är boken smart och rolig och hon levererar tankar om feminism, att vara kvinnlig chef och andra ämnen på ett roande och tankfullt sätt.
Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë: En främmande kvinna flyttar in på godset Wildfell Hall och alla i trakten börjar snicksnacka om vem hon är och hennes mystiska förflutna. Den tredje Brontë-systern är mindre romantisk än sina systrar. Det finns en mörk manlig karaktär med men det är inte en romantisk hjälte som målas upp snarare en egocentrisk narcissist. Hjältinnan är mer stoisk och sammanbiten än vad jag förväntade, ändå tyckte jag om henne. Inte så mycket romantisk romantik men en trovärdig kärlekshistoria finns dock med.
Igelkottsklubben av Ann-Charlotte Alverfors: Dolores är en gammal tant som är medlem i Igelkottsklubben - en samling kvinnor som tvingats leva med taggarna utåt men som uppskattar alkohol, skvaller och kortspel. Alverfors berättar Dolores historia med många inslag av nostalgiska och tragiska tillbakablickar och delar ur Dolores drömdagbok. Det är en smärtsam skildring av dåtid och nutid, utsatthet och försök att skydda sig själv. En väldigt fin och berörande läsupplevelse och jag gillade verkligen hur nära man kom Dolores.
Maran av Lina Neidestam: En serieroman om Nora som isolerar sig på en fäbodvall för att skriva den stora generationsromanen men istället skriver Harlekindoftande noveller istället. Allt eftersom historien utvecklas väcks småknytt i skogen till liv. Den här boken besvarar visar att det som är skillnaden mellan feministisk porr och vanlig porr med att den är smart, rolig, har äkta berättarglädje och är mycket snyggare.
The wee free men av Terry Pratchett: Tiffanys lillebror har stulits av Älvdrottningen och det är hennes uppgift att hämta hem honom. Till sin hjälp har hon sina vaknande häxkrafter, en gjutjärnsstekpanna och the wee free men - en klan svärande, stridlystna, stjälande, blåa små män som talar med en misstänkt skotsk dialekt. Detta är den första av Terry Pratchetts ungdomsserie om den blivande häxan Tiffany och i de följande böckerna får man följa hennes utveckling. Det är välskrivet med en mer återhållen berättarglädje än Pratchetts vanliga Discworld verk och mycket mindre referenser till vår "vanliga" värld. Men det är nog bra med tanke på vilken ålder som den riktar sig till. Rekommenderas varm till yngre personer och vuxna som vill ha en lugn introduktion till Pratchetts galna värld.
Döda vita män av Johan Hakelius: En omläsning. Hakelius har skrivet en samling porträtt av några excentriska döda engelsmän. Det är en rad trevliga och otrevliga bekantskaper man får i den här boken. Jag tyckte det var speciellt trevligt att lära känna Obi Wan/ Alec Giunness bättre. Funkar som en novellsamling, plocka en godbit när du vill läsa något men inte känner att du har kapacitet att sätta dig in en längre berättelse med full ensemble av karaktärer.
Niceville av Kathryn Stockett: Jag slukade den här boken! Spänning, politik och hjärtskärande mänskliga relationer. Den vita societetsflickan Skeeter slår sig ihop med svarta hemhjälpen Abileen för att skriva en bok om hemhjälpernas vardag i Jacksonville i södra USA.
Jag ska bli kustjägare av CM Jönsson: Inte den bästa berättaren vilket är synd på bra material. Det handlar helt enkelt om hur författaren tar sig igenom sin kustjägarutbildning - en av de tuffaste militära utbildningarna i Sverige. Det är brutalt och fysiskt emellanåt men det finns också mer trista sitta på vakt-episoder. Rekommenderas till dem som liksom jag har någon i min omgivning som är kustjägare och vill veta mer om själva utbildningen än de där lite hemligstämplade berättelserna de delar med sig av då och då (oftast efter några glas).
Och nu tar jag ut mitt nyårslöfte i förskott och lovar att bli en flitigare bloggare.
17 oktober 2011
Måndagstips
Ikväll klockan 19 visar Cinema Politica den animerade filmen Sita sings the blues. En kvinna i modern tid ser sina relationsproblem reflekterade i den uråldriga historien om Sita och Rama i den hinduiska folksagan Ramayana. Det är en väldigt intressant film som blandar olika animerade stilar för att berätta sin historia. Rekommenderas varmt. Här är facebookeventet. Och har man inte tid ikväll så ligger filmen ute på nätet under Creative Commons licensiering- så helt ofarligt att ladda ned med andra ord.
13 oktober 2011
30 september 2011
Filmer i vardande-länkar
Först och främst har castingen till Cirkeln-filmen satt igång så är det någon som känner att de kan göra ett rättvist porträtt av en av de utvalda eller synas lite i bakgrunden i Engelsfors kan man kolla vidare här
Sen är det några eldsjälar som samlar in pengar till en dokumentär om Alice Walker- poet, aktivist och kanske mest känd som författare till boken Purpurfärgen sedemera filmen med samma namn med Whoopi Goldberg och Oprah Winfrey. Läs mer och se trailern här
Sen är det några eldsjälar som samlar in pengar till en dokumentär om Alice Walker- poet, aktivist och kanske mest känd som författare till boken Purpurfärgen sedemera filmen med samma namn med Whoopi Goldberg och Oprah Winfrey. Läs mer och se trailern här
22 september 2011
Den töntige prästtypen- en oseriös litteraturspaning
Igår såg jag och en kompis den fina filmen Jane Eyre med superba Mia Wasikowska och allas älsklingsnygging du jour Michael Fassbender.
Trots grymt skådespeleri, snyggt foto och en skön brist på romantiskt melodrama så var det jag och min kompis pratade mest om efteråt Jamie (Billy Elliot)Bells karaktär - den töntige prästen som också är romantiskt intresserad av Jane. Vi konstaterade att vi kände igen typen från diverse Jane Austen-filmateseringar. En rätt tråkig, rättrådig manlig karaktär som nästan alltid väljer en karriär inom kyrkan och som uppvaktar hjältinnan med så spännande repliker som: du är född att bli missionärshustru!
Den töntige prästtypen är urtypen för bra-på-pappret-killen. Han har ett ordentligt jobb, han har ett inte direkt frånstöttande utseende, han är snäll mot gamla och barn och kan föra sig i möblerade rum. Oftast påpekas dessa fantastiska egenskaper för hjältinnan av hennes närmaste omgivning som mor/systrar/irriterande släkting som inte kan låta bli att lägga i näsan i blöt. Jag har för mig att i Stolthet och Fördom var det en av Bennetsystrarna som förbarmade sig över den töntige prästtypen, vilket visar att tjatet genom alla tider har varit en stark social kraft att räkna med.
Den töntige prästtypen är själv så övertygad om sin attraktiva status som ungkarl att han aldrig förstår varför hjältinnan inte är intresserad. Om han är bra på pappret och hon kryssar i minst tre av fem rutor på hans måsteha-lista så finns det väl ingen anledning att allt inte skulle sluta med ett perfekt äktenskap som Gud själv skulle göra tummen upp för. ( En irriterande egenskap med den töntige prästtypen är att han alltid drar in Gud när han håller på att förlora ett argument. )
Men så är det ju lilla problemet att hjältinnan är kär i någon annan som är mindre perfekt på pappret, mer intressant och inte har mycket problem med lite motstånd i en konversation (och inte drar in gud när sånt händer) . Mycken analys har gjorts av Mr Rochester men en sak är säker och det är att han aldrig försöker lura i Jane att han är en toppenkille. Han är ärlig med sina brister och laster och till och med lite blyg inför att avslöja sina känslor. I kontrast till den självgode prästtypen vinner alltid den mer mänsklige manlige hjälten. Och hej har inte alla något jobbigt ex lurande i bakgrunden?
Trots grymt skådespeleri, snyggt foto och en skön brist på romantiskt melodrama så var det jag och min kompis pratade mest om efteråt Jamie (Billy Elliot)Bells karaktär - den töntige prästen som också är romantiskt intresserad av Jane. Vi konstaterade att vi kände igen typen från diverse Jane Austen-filmateseringar. En rätt tråkig, rättrådig manlig karaktär som nästan alltid väljer en karriär inom kyrkan och som uppvaktar hjältinnan med så spännande repliker som: du är född att bli missionärshustru!
Den töntige prästtypen är urtypen för bra-på-pappret-killen. Han har ett ordentligt jobb, han har ett inte direkt frånstöttande utseende, han är snäll mot gamla och barn och kan föra sig i möblerade rum. Oftast påpekas dessa fantastiska egenskaper för hjältinnan av hennes närmaste omgivning som mor/systrar/irriterande släkting som inte kan låta bli att lägga i näsan i blöt. Jag har för mig att i Stolthet och Fördom var det en av Bennetsystrarna som förbarmade sig över den töntige prästtypen, vilket visar att tjatet genom alla tider har varit en stark social kraft att räkna med.
Den töntige prästtypen är själv så övertygad om sin attraktiva status som ungkarl att han aldrig förstår varför hjältinnan inte är intresserad. Om han är bra på pappret och hon kryssar i minst tre av fem rutor på hans måsteha-lista så finns det väl ingen anledning att allt inte skulle sluta med ett perfekt äktenskap som Gud själv skulle göra tummen upp för. ( En irriterande egenskap med den töntige prästtypen är att han alltid drar in Gud när han håller på att förlora ett argument. )
Men så är det ju lilla problemet att hjältinnan är kär i någon annan som är mindre perfekt på pappret, mer intressant och inte har mycket problem med lite motstånd i en konversation (och inte drar in gud när sånt händer) . Mycken analys har gjorts av Mr Rochester men en sak är säker och det är att han aldrig försöker lura i Jane att han är en toppenkille. Han är ärlig med sina brister och laster och till och med lite blyg inför att avslöja sina känslor. I kontrast till den självgode prästtypen vinner alltid den mer mänsklige manlige hjälten. Och hej har inte alla något jobbigt ex lurande i bakgrunden?
13 september 2011
Slushpile
Älskar den här lilla elaka bloggen. En litteräragent bjuder på axplock från de ansökningsbrev som kommer in varje dag och bifogar sina egna sura kommentarer. En del är felstavade, en del är fylld av grandiosa planer och andra är rent dårpippimaterial.
9 september 2011
En spion i höst kanske?
Jaghar fallit för The hour i SVT. En serie om personerna bakom ett nyhetsprogram i 60-talets England. Mycket av handlingen rör kalla kriget, spioneri och styrning av nyheterna från regeringshåll. Spioneriet känns mer spännande när det sker utan digitala hjälpmedel, hackning av någons e-postkonto eller snyggt koreograferade kampscener. Det är regnrockar, avlyssnade telefoner och budskap dolda i dagstidningens korsord. Och allt väldigt snyggt inramat. Seriens scenograf och kostymör har gjort ett väldigt bra jobb.
Senare i vinter kommer Thomas Alfredssons nyfilmatisering av Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Spioneri på 70-talet den här gången med lika fint arbetad tidskänsla. Gary Oldman har huvudrollen och det känns skönt att man snart kommer få se honom i en mer nedtonad roll och inte som Harry Potters gudfar Sirius Black. Trailern gör mig väldigt peppad!
Senare i vinter kommer Thomas Alfredssons nyfilmatisering av Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Spioneri på 70-talet den här gången med lika fint arbetad tidskänsla. Gary Oldman har huvudrollen och det känns skönt att man snart kommer få se honom i en mer nedtonad roll och inte som Harry Potters gudfar Sirius Black. Trailern gör mig väldigt peppad!
5 september 2011
Eftertanke till Whedonhelgen
Efter fiktiviteters Whedonhelg slår det mig hur motarbetade den käre Joss har varit på sistone eller för två-tre år sedan åtminstone. Det verkade inte klicka med tv-kanalen Fox. En säsong av Firefly, två säsonger av Dollhouse blev resultatet av det samarbetet
Hans Wonderwoman-film för Warner Bros stötte också på liknande "creative differences". Whedon har sagt att han och filmbolaget aldrig ville göra samma film och ingen av dem visste om det. Producenten köpte till och med ett nytt manus medan han fortfarande jobbade på projektet. (Not cool ). Whedon och Warner Bros gick sina skilda vägar och ingen film blev det. Väldigt synd. Jag kan inte tänka mig en bättre författare/regissör för denna feministiska seriehjältinna. Även om Joss Whedon ville ha Angelina Jolie i rollen vilket jag tycker är lite eeh... (här kunde jag lagt in en rant om hur trovärdiga tandpetstunna tjejer känns som actionhjältinnor men vi sparar på det ämnet.)
Ett annat projekt som aldrig såg dagens ljus var Whedons arbete på en tv-pilot för BBC om Giles mörka förflutna - Ripper. Det hade varit kul att bekanta sig med mer denna sida av Giles men det blev något tjafs om rättigheter till karaktären så det lades ned.
Nästa år kommer Avengers- filmen baserad på Marvelsserien och skriven och regisserad av Whedon (hörde jag yey?). Den har en gedigen rollista med allehanda storsjärnor. Jag är speciellt spänd på att se vad den god Joss får ur min favorit Robert Downey JR. Med den mannens timing och ett whedonesquet manus så kan det inte bli annat än bra.
Och nästa år kommer även skräckfilmen Cabin in the woods. Skriven av Whedon och Drew Goddard som skrev Cloverfield. Goddard kommer även att regissera. Whedon säger om filmen:
"I´ve been seeing a lot of horror movies that are torture-porn, where kids we don't care about are mutilated for hours, I just cannot abide them...it's an antidote to that very kind of film, the horror movie with the expendable humans in it. Because I don't believe any humans are."
Jag är ingen skräckfilmfan men det låter lovande tycker jag. Nu håller vi tummarna för att 2012 blir Joss Whedons succéfilmår!
Hans Wonderwoman-film för Warner Bros stötte också på liknande "creative differences". Whedon har sagt att han och filmbolaget aldrig ville göra samma film och ingen av dem visste om det. Producenten köpte till och med ett nytt manus medan han fortfarande jobbade på projektet. (Not cool ). Whedon och Warner Bros gick sina skilda vägar och ingen film blev det. Väldigt synd. Jag kan inte tänka mig en bättre författare/regissör för denna feministiska seriehjältinna. Även om Joss Whedon ville ha Angelina Jolie i rollen vilket jag tycker är lite eeh... (här kunde jag lagt in en rant om hur trovärdiga tandpetstunna tjejer känns som actionhjältinnor men vi sparar på det ämnet.)
Ett annat projekt som aldrig såg dagens ljus var Whedons arbete på en tv-pilot för BBC om Giles mörka förflutna - Ripper. Det hade varit kul att bekanta sig med mer denna sida av Giles men det blev något tjafs om rättigheter till karaktären så det lades ned.
Nästa år kommer Avengers- filmen baserad på Marvelsserien och skriven och regisserad av Whedon (hörde jag yey?). Den har en gedigen rollista med allehanda storsjärnor. Jag är speciellt spänd på att se vad den god Joss får ur min favorit Robert Downey JR. Med den mannens timing och ett whedonesquet manus så kan det inte bli annat än bra.
Och nästa år kommer även skräckfilmen Cabin in the woods. Skriven av Whedon och Drew Goddard som skrev Cloverfield. Goddard kommer även att regissera. Whedon säger om filmen:
"I´ve been seeing a lot of horror movies that are torture-porn, where kids we don't care about are mutilated for hours, I just cannot abide them...it's an antidote to that very kind of film, the horror movie with the expendable humans in it. Because I don't believe any humans are."
Jag är ingen skräckfilmfan men det låter lovande tycker jag. Nu håller vi tummarna för att 2012 blir Joss Whedons succéfilmår!
3 september 2011
Whedonesque helg
Bloggen Fiktiviteter kör en Joss Whedon-helg med allt vad Whedonnörden behöver och en massa som de som inte är insatta i Whedonvärlden behöver veta. Här är schemat och här nere en snutt ur Whedons musikal Dr Horribles Sing-a-long-blog Enjoy!
2 september 2011
Det är Ok att känna
Denna film kommer från organisationen Ung Cancer, en organisation för cancerdrabbade mellan i åldern 16 - 30 år. Den är väldigt fin utförd och jag fick mig både en tankeställare och en tår i ögonvrån.
23 augusti 2011
Enkät!
Idag fyller vi en enkät. En rolig sådan och inte något SIFO-tjafs. Den heter Aktuella böcker och kommer från glorybox-Sara med flera.
Den engelska: The ode less travelled av Stephen Fry. En guide i hur man lär sig skriva poesi i form av sonneter, ballader, haikuer etc. Alltså inte friform-diktning. Köpte den enbart för att jag är ett stort fan av mr Fry så har inga ambitioner att skapa några mästerverk men han skriver så entusiastiskt och trevligt att det blir svårt att låta bli.
Vid sängen: En välsignelse av Toni Morrison. Ligger och väntar på mig tills ikväll. Morrison brukar alltid vara bra så längtar lite.
I väskan: Grundläggande Redovisningsteori av Jan-Erik Gröjer. Plugg-bok så inget frivilligt val och inget jag rekommenderar om man inte är nöd och tvungen.
På toaletten: Septembernumret av svenska Elle.
Läser emellanåt: The portable Dorothy Parker och The complete works of Oscar Wilde. Samlingar med mina tonårsfavoriter.
Borde börja med: Känner alltid att jag borde ta itu med några klassiker som Krig och fred eller liknande men det blir aldrig av.
På is. Tärningsspelaren av Luke Rhinehart och The Enigma of capital and the crises of capitalism av David Harvey. Kommer inte in i den första, det känns som jag har läst liknande historier förut och den andra är intressant men känns som jag redan fått samma information från ekonomisidorna.
Den engelska: The ode less travelled av Stephen Fry. En guide i hur man lär sig skriva poesi i form av sonneter, ballader, haikuer etc. Alltså inte friform-diktning. Köpte den enbart för att jag är ett stort fan av mr Fry så har inga ambitioner att skapa några mästerverk men han skriver så entusiastiskt och trevligt att det blir svårt att låta bli.
Vid sängen: En välsignelse av Toni Morrison. Ligger och väntar på mig tills ikväll. Morrison brukar alltid vara bra så längtar lite.
I väskan: Grundläggande Redovisningsteori av Jan-Erik Gröjer. Plugg-bok så inget frivilligt val och inget jag rekommenderar om man inte är nöd och tvungen.
På toaletten: Septembernumret av svenska Elle.
Läser emellanåt: The portable Dorothy Parker och The complete works of Oscar Wilde. Samlingar med mina tonårsfavoriter.
Borde börja med: Känner alltid att jag borde ta itu med några klassiker som Krig och fred eller liknande men det blir aldrig av.
På is. Tärningsspelaren av Luke Rhinehart och The Enigma of capital and the crises of capitalism av David Harvey. Kommer inte in i den första, det känns som jag har läst liknande historier förut och den andra är intressant men känns som jag redan fått samma information från ekonomisidorna.
22 augusti 2011
Grå måndag
Den här dagen verkar gå i grått och jag passar på att tipsa om det här ganska torra inläggett från Kulturekonomi om hur olika länder i Europa hanterar kulturbudgeten under den rådande krisen. Intressant tycker jag men skulle vilja ha läst mer om det fanns olika resonemang bakom ländernas agerande men slutsatserna väger upp lite för det.
13 augusti 2011
We rise at daybreak
Har försökt njuta av det sista av sommaren. Vet inte riktigt varför då jag ser mig mer som en tidig höstperson så jag får väl skylla på samhälleligt grupptryck. Den där kraften som gör att alla faller in i en carpe-diem-stämning och ska dricka rosé ute så fort termometern visar över tjugo grader och solen skyms av bara ett moln. Jaja så är det när man bor i ett nordligt land. Jag återkommer antagligen med ett fyfanfördenhärvintern-inlägg någonstans i slutet av mars.
Any who. Ett sätt att ta vara på sommaren kom jag fram till var att se film på Kulturhustaket. Filmvisning utomhus lät som något som passade mig och det stämde på ett ungefär. Bortsett från att arrangörerna valt vanliga träsmaksframkallande bänkar, att det blev lite kyligt när solen gick när och ljudet av en ambulanssiren var det en trevlig/mysig upplevelse.
Filmen vi såg var den tokhyllade The trip av Michael Winterbottom. Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva dvs två medelålders komiker som åker på en provsmakningsresa till olika restauranger på den engelska landsbygden och smågnabbas, grälar och tuppar sig gentemot varandra.
Coogan är den mer diviga av de två med ambitioner som inte riktigt stämmer överens med var hans karriär befinner sig. Brydon är den mer harmoniska med ett tryggt familjeliv och en nästan tourettesartad förmåga att härma kändisröster. Den senare leder till många tävlingar om vem som gör den bästa Michael Caine-rösten.
Det är roligt att se de två män käbbla med varandra och emellanåt ha mer seriösa samtal på teman som åldrande, karriär och förhållande. Humorn befinner sig på en nedtonad nivå vilket ger utrymme att ta fram lite svärta mellan varven. Allt är inramat av vackra vyer och scener där fantastiska maträtter förbereds. Det senare gör en väldigt hungrig mellan varven.
Filmen är egentligen en nedklippt version av tv-serien med samma namn och om man gillar filmen rekommenderar jag att man ser serien. Jag efter att ha sett båda tycker jag att filmen är en bra sammanfattning av serien samtidigt som jag saknade några av mina favoritscener. Den här hängde med som tur var.
Any who. Ett sätt att ta vara på sommaren kom jag fram till var att se film på Kulturhustaket. Filmvisning utomhus lät som något som passade mig och det stämde på ett ungefär. Bortsett från att arrangörerna valt vanliga träsmaksframkallande bänkar, att det blev lite kyligt när solen gick när och ljudet av en ambulanssiren var det en trevlig/mysig upplevelse.
Filmen vi såg var den tokhyllade The trip av Michael Winterbottom. Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva dvs två medelålders komiker som åker på en provsmakningsresa till olika restauranger på den engelska landsbygden och smågnabbas, grälar och tuppar sig gentemot varandra.
Coogan är den mer diviga av de två med ambitioner som inte riktigt stämmer överens med var hans karriär befinner sig. Brydon är den mer harmoniska med ett tryggt familjeliv och en nästan tourettesartad förmåga att härma kändisröster. Den senare leder till många tävlingar om vem som gör den bästa Michael Caine-rösten.
Det är roligt att se de två män käbbla med varandra och emellanåt ha mer seriösa samtal på teman som åldrande, karriär och förhållande. Humorn befinner sig på en nedtonad nivå vilket ger utrymme att ta fram lite svärta mellan varven. Allt är inramat av vackra vyer och scener där fantastiska maträtter förbereds. Det senare gör en väldigt hungrig mellan varven.
Filmen är egentligen en nedklippt version av tv-serien med samma namn och om man gillar filmen rekommenderar jag att man ser serien. Jag efter att ha sett båda tycker jag att filmen är en bra sammanfattning av serien samtidigt som jag saknade några av mina favoritscener. Den här hängde med som tur var.
1 augusti 2011
Saekert
Jag är ett stort fan av Annika Norlin och det glädjer mitt lilla fanhjärta att Säkert kommer att översätta sina sånger till engelska. Några av Säkerts engelska fans har översatt deras svenska låtar med hjälp av google translate och liknande med blandat resultat. Sångerna kommer att översättas ord för ord så det blir som engelska på ett svenskt sätt. En av de första är låten Får jag, på engelska Can I och det håller på att knåpas i hop en video till den nya versionen. Man kan läsa mer om projektet på can I-projektets hemsida: http://cani.saekert.com/
Mer norrländskt vemod åt världen!
Mer norrländskt vemod åt världen!
28 juli 2011
Bridesmaids
Jag var och såg Bridesmaids här i veckan, för att fly undan värmen ett tag och för att jag var oerhört nyfiken på filmen. Den har ryktats vara "tjejfilmen" som även killar och blivit tokhyllad och traditionsenligt kritiserats för att egentligen inte vara särskilt rolig/tjejig/feministisk/bra. Den är skriven av SNLs Kristen Wiig och Annie Mumolo, producerats av Judd Apatow som stått bakom en hel hög med bromance-komedier och naturligtvis tv-serien Freaks and Geeks. Ensemblen innehåller en hel del luttrade amerikanska komediaktörer med bakgrund i Groundlings improvisationsteater. En del scener i filmen är helt baserad på improvisationer.
Filmen handlar Annie vars liv inte går särskilt bra. Hennes bageri har konkat, hon har förlorat alla sina besparingar, pojkvännen har lämnat henne och hon har ett kk-förhållande med en väldigt självcentrerad man (en oerhört rolig Jon Hamm -aka Mad Men-Don). Mitt i allt förlovar sig hennes bästa vän Lilian och Annie får äran att vara maid of honor med medföljande organisatoriska plikter. Hon får också en rival om Lilians vänskap i form av lyxhustrun Helen och därefter börjar det spåra ur..
Jag gillade den här filmen och skulle klassa den som 3.5:a pågränsen till en 4:a. Den berättar om vänskaper som förändras, att befinna sig på botten i tillvaron medans alla andra gå vidare, skojar med den otroliga bröllopshysterin som nu börjat spilla över på möhipporna och kombinera dessa ämnen på ett väldigt skicklig sätt. Det filmen genomsyras också av en värme som jag inte avtar någon gång, ens under psykbryten.
Karaktärerna är trovärdiga. Kristen Wiig gör en fin Annie som sakta blir mer och mer förtvivlad och hon har ett jättefint samspel med Maya Rudolphs Lilian som gör deras vänskap trovärdig. Även Rose Byrnes Helen känns som en hel karaktär som inte bara hamnar i bitch-facket. Måste bara nämna Melissa McCarthys fantastiska porträtt som den tuffa slagsmålssugna Megan. Det är synd att birolls-oscarn inte delas ut till den här sortens roller men jäklar vad hon skulle ha förtjänat den.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte filmen var rolig på riktigt och jag kan inte förstå den kritik filmen fått för att den inte är rolig på riktigt. Jag skrattade högt flera gånger och det är sällan jag gör det på bion. Absolut så är det inte den typen av humor i filmen som får en att tycka "gud vad jag är allmänbildad och insatt i utrikespolitik" men om du uppskattar en scen med kollektiv matförgiftning i snobbig brudklänningsaffär och repliker som "Jag måste bort från den här vita mattan nu!" så kan jag varmt rekommendera denna film.
Här är trailern:
Filmen handlar Annie vars liv inte går särskilt bra. Hennes bageri har konkat, hon har förlorat alla sina besparingar, pojkvännen har lämnat henne och hon har ett kk-förhållande med en väldigt självcentrerad man (en oerhört rolig Jon Hamm -aka Mad Men-Don). Mitt i allt förlovar sig hennes bästa vän Lilian och Annie får äran att vara maid of honor med medföljande organisatoriska plikter. Hon får också en rival om Lilians vänskap i form av lyxhustrun Helen och därefter börjar det spåra ur..
Jag gillade den här filmen och skulle klassa den som 3.5:a pågränsen till en 4:a. Den berättar om vänskaper som förändras, att befinna sig på botten i tillvaron medans alla andra gå vidare, skojar med den otroliga bröllopshysterin som nu börjat spilla över på möhipporna och kombinera dessa ämnen på ett väldigt skicklig sätt. Det filmen genomsyras också av en värme som jag inte avtar någon gång, ens under psykbryten.
Karaktärerna är trovärdiga. Kristen Wiig gör en fin Annie som sakta blir mer och mer förtvivlad och hon har ett jättefint samspel med Maya Rudolphs Lilian som gör deras vänskap trovärdig. Även Rose Byrnes Helen känns som en hel karaktär som inte bara hamnar i bitch-facket. Måste bara nämna Melissa McCarthys fantastiska porträtt som den tuffa slagsmålssugna Megan. Det är synd att birolls-oscarn inte delas ut till den här sortens roller men jäklar vad hon skulle ha förtjänat den.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte filmen var rolig på riktigt och jag kan inte förstå den kritik filmen fått för att den inte är rolig på riktigt. Jag skrattade högt flera gånger och det är sällan jag gör det på bion. Absolut så är det inte den typen av humor i filmen som får en att tycka "gud vad jag är allmänbildad och insatt i utrikespolitik" men om du uppskattar en scen med kollektiv matförgiftning i snobbig brudklänningsaffär och repliker som "Jag måste bort från den här vita mattan nu!" så kan jag varmt rekommendera denna film.
Här är trailern:
25 juli 2011
Ursäkta kan vi få ha lite ont tack?
Det går just nu inte att blogga om något annat än händelserna i Norge.
Jag är som så många andra chockade. Det har hänt hos grannen var det första jag tänkte och det andra jag tänkte var :hoppas att det är en högerextrem grupp. För vad det skulle innebära om det var en islamistisk grupp var alldeles för hemsk för att överväga. Nyhetsrapporteringen fram tills avslöjandet av gärningsmannen var väldigt tydligt och den här kolumnen från Guardian sammanfattar det väldigt bra.
Det hände i fredags och nu är det måndag och redan i lördags började uppmaningarna på hur man skulle gå vidare och vad man måste göra hagla. Försvara det fria samhället, svara med mer demokrati. Och det är helt rätt, alla artiklar har helt rätt i att man skall engagera sig i, göra motstånd mot antidemokratiska krafter etc. Men jag kan inte låta bli att bli lite illa berörd- det är väldigt mycket "ryck upp dig!"-attityd.
Ett helt land går igenom ett ohyggligt trauma, en attack på deras regering och deras unga. Här i Sverige finns det människor som har närstående vänner och släkt i Norge som fortfarande oroar sig eller håller på att sörja. Det finns norrmän och svenskar som måste få smälta att det fruktansvärda hände så nära.
På lördagen besökte jag en kompis som jobbade. Hen kunde inte förstå att människor fortsatte som vanligt, själv ville hen bara stanna hemma, kolla på nyheterna och gråta. Och jag förstår för jag ville göra samma sak.
Även om livet måste fortsätta så måste vi inte hetsa fram det. Ja de är bra att gå med i ett politiskt parti, en organisation som jobbar med mänskliga rättigheter eller mot rasism. Men kan vi ta hela det där "Upp till Kamp mot mörkerkrafterna" efter att såren har läkt? Jag tror att det är bättre just nu att lyssna, vara en axel att luta sig mot för dem som behöver och att tända ett ljus för dem som förlorat något i det här. Sen kan vi organisera oss.
I DN frågade en journalist människor som var vid domkyrkan i Oslo igår om de hur trodde att tragedin kommer att påverka Norge och en kvinna svarade: "Det är för tidigt att säga. Vi är fortfarande alldeles traumatiserade. Det går inte att sätta ord på det här och jag tror inte att vi vet vägen vidare just nu."
Jag är som så många andra chockade. Det har hänt hos grannen var det första jag tänkte och det andra jag tänkte var :hoppas att det är en högerextrem grupp. För vad det skulle innebära om det var en islamistisk grupp var alldeles för hemsk för att överväga. Nyhetsrapporteringen fram tills avslöjandet av gärningsmannen var väldigt tydligt och den här kolumnen från Guardian sammanfattar det väldigt bra.
Det hände i fredags och nu är det måndag och redan i lördags började uppmaningarna på hur man skulle gå vidare och vad man måste göra hagla. Försvara det fria samhället, svara med mer demokrati. Och det är helt rätt, alla artiklar har helt rätt i att man skall engagera sig i, göra motstånd mot antidemokratiska krafter etc. Men jag kan inte låta bli att bli lite illa berörd- det är väldigt mycket "ryck upp dig!"-attityd.
Ett helt land går igenom ett ohyggligt trauma, en attack på deras regering och deras unga. Här i Sverige finns det människor som har närstående vänner och släkt i Norge som fortfarande oroar sig eller håller på att sörja. Det finns norrmän och svenskar som måste få smälta att det fruktansvärda hände så nära.
På lördagen besökte jag en kompis som jobbade. Hen kunde inte förstå att människor fortsatte som vanligt, själv ville hen bara stanna hemma, kolla på nyheterna och gråta. Och jag förstår för jag ville göra samma sak.
Även om livet måste fortsätta så måste vi inte hetsa fram det. Ja de är bra att gå med i ett politiskt parti, en organisation som jobbar med mänskliga rättigheter eller mot rasism. Men kan vi ta hela det där "Upp till Kamp mot mörkerkrafterna" efter att såren har läkt? Jag tror att det är bättre just nu att lyssna, vara en axel att luta sig mot för dem som behöver och att tända ett ljus för dem som förlorat något i det här. Sen kan vi organisera oss.
I DN frågade en journalist människor som var vid domkyrkan i Oslo igår om de hur trodde att tragedin kommer att påverka Norge och en kvinna svarade: "Det är för tidigt att säga. Vi är fortfarande alldeles traumatiserade. Det går inte att sätta ord på det här och jag tror inte att vi vet vägen vidare just nu."
17 juli 2011
Superhjältar och antihjältar
Jag har länge tänkt skriva om den här utställningen men blir ständigt distraherad av annat ( sol, glass, sommar etc).
Superhjältar och antihjältar i tecknade serier visas på Judiska museet på Hälsingegatan 2 i Stockholm. Det handlar om verk från judiska serietecknare från 1910 framtill idag. Det är ett samarbete mellan judiska museéer i Paris och Amsterdam och har turnerat runt till Berlin och Melbourne. I Stockholm visas den i en mindre version och jag tycker att de lyckats klämma in mycket på en "liten" utställning.
Man får en fin presentation till början bland judiska emigranter i Brooklyn och Bronx till guldåldern från 1930-talet fram till andra världskriget då många stora superhjältar föddes som Stålmannen, Batman till 1960-talets Harvey Pekar och till slut de tecknade romanerna som Maus av Art Spiegelman. Och överallt får man kika på originalteckningar och manus av bland andra Stan Lee - vars ursprungliga judiska namn var Stanley Martin Lieber. Många av de judiska serietecknare som stod bakom superhjältarna döpte om sig till mer engelska namn. Mycket intressant med tanke på att deras skapelsers dubbelliv.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök om man är serieintresserad och vill ha en snabb genomgång av seriehistorien. Man får också chans att känna lite nationell stolthet då Johanna Rubin Drangers skapelser dominerar museets entre och café. Utställningen pågår till 13 november.
Superhjältar och antihjältar i tecknade serier visas på Judiska museet på Hälsingegatan 2 i Stockholm. Det handlar om verk från judiska serietecknare från 1910 framtill idag. Det är ett samarbete mellan judiska museéer i Paris och Amsterdam och har turnerat runt till Berlin och Melbourne. I Stockholm visas den i en mindre version och jag tycker att de lyckats klämma in mycket på en "liten" utställning.
Man får en fin presentation till början bland judiska emigranter i Brooklyn och Bronx till guldåldern från 1930-talet fram till andra världskriget då många stora superhjältar föddes som Stålmannen, Batman till 1960-talets Harvey Pekar och till slut de tecknade romanerna som Maus av Art Spiegelman. Och överallt får man kika på originalteckningar och manus av bland andra Stan Lee - vars ursprungliga judiska namn var Stanley Martin Lieber. Många av de judiska serietecknare som stod bakom superhjältarna döpte om sig till mer engelska namn. Mycket intressant med tanke på att deras skapelsers dubbelliv.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök om man är serieintresserad och vill ha en snabb genomgång av seriehistorien. Man får också chans att känna lite nationell stolthet då Johanna Rubin Drangers skapelser dominerar museets entre och café. Utställningen pågår till 13 november.
12 juli 2011
Hann precis..
När jag var på Eurocon köpte jag en box med high fantasy-serien A song of Ice and Fire av George RR Martin, som tv-serien A game of thrones är baserad på. Sedan midsommar har jag plöjt dessa tegelstenar på mellan 800 och 1 100 sidor för att hinna ikapp tills del fem släpps idag. Tanken var dels att komma ikapp, dels träna läsmusklerna och efter att ha avslutat fjärde delen A feast for crowes igår känns det lite som om jag sprungit ett maraton med min läsförmåga. Jag har verkligen pendlat mellan att tokälska böckerna till att tänka "men för fan inte ett till jämrans berättarperspektiv och femton nya vapensköldar att memorera". Men det har funkat över förväntan. Världen är så genomtänkt att man känner sig trygg med alla detaljer som kommer upp och det är ingen överdriven förklarande ton när man bekantar sig med Westeros allt känns helt självklart.
Så kanske pausar med lite chicklit nu eller så springer jag direkt till Sci-Fibokhandeln. Några soliga dagar får man missa under sommaren..
Så kanske pausar med lite chicklit nu eller så springer jag direkt till Sci-Fibokhandeln. Några soliga dagar får man missa under sommaren..
6 juli 2011
Hyenor på Stureplan!
Gick förbi Stureplan och fick syn på det här imponerande gatukonsverket (bild tagen från gatukonst.se) Det finns en liten informationstavla bredvid som påminner om stockholmsstads vanliga och som berättar om Stureplanshyenans historia och beteende, sjukt roligt! Skynda å titta innan det har "städats" bort. Om man inte är Stockholm så gå in på gatukonst.se för att se bilder på det här och andra gatukonstverk
30 juni 2011
Svenskt Näringsliv rapporterar..*suck*
Idag skrev SvD om en rapport från Svenskt näringsliv som föreslår att elever som påbörjar humanistiska utbildningar ska få högre lånedel av CSN: et än andra utbildningar. Summan ska alltså vara lika stor men humaniora studenternas lånedel skall vara större än andras utbildningar, dvs de skall skuldsättas mer för att de valt en utbildning som intresserat dem istället för en som Svenskt Näringsliv anses vara nyttig. De har också döpt rapporten till. "Konsten att strula till ett liv."
Att vilja bestraffa människors fri val är oroväckande. Att de inte ser hur det näringsliv de själva representrrer strular till flera tusentals människors liv genom beslut helt grundade på ekonomiska övervägningar (senaste exemplet: SAABs oförmåga att betala ut löner innan midsommarhelgen, tidigare exemplet: den ekonomiska kraschen 2008) gör deras ståndpunkt löjlig. Jag har pluggat företagsekonomi i flera år, aldrig har de mänskliga konsekvenser för ett visst beslut tagits upp till diskussion. Det är ett ämne som många gånger bortser från det ansvar ägarna har gentemot anställda och samhället i övrigt.
Sedan diskuteras gärna kultur i form av mjuka värden som man kan profitera på av typen: anställ en konstnär att utforma nya affischer och få del av den personens uppbyggda kulturella kapital, använd oetablerade artister för att skapa ett mediejippo. Det som ofta ignoreras i den diskussion är betalning av artisterna/kulturarbetarna i fråga. Jag har fått höra av flera kulturarbetare att de blivit ombedda att delta i diverse arrangemang gratis med argumentet "det blir ju bra reklam för dig också."
Och jag tror att det är så näringslivet ser på kultur och humaniora, något som de kan utnyttja gratis för sina egna syften och de ska vara glada att de får vara med och leka.
Nu var inte tanken med den här bloggen att diskutera kulturpolitik men jag kan inte låta bli när jag ser hur kulturlivet/humanioran kontinuerligt nedvärderas, skärs ned och ses ned på och sedan förväntas ställas upp med sina kunskaper när samhället känner för det. I det här fallet blir det extra tydligt när de begär att unga människor ska ledas bor från utbildningar som kan leda till yrken som de drömt om hela livet. I dagens arbetsklimat finns det inte heller några garantier att få jobb efter avslutad utbildning, oavsett vilken inriktning den har.
Avslutningsvis vill jag tips om bibliobusters inlägg som skriver om en dansk undersökning om humanistiskt metakompetens och om att DN skriver om EUs nedskärningar som jag skrev om igår.
Att vilja bestraffa människors fri val är oroväckande. Att de inte ser hur det näringsliv de själva representrrer strular till flera tusentals människors liv genom beslut helt grundade på ekonomiska övervägningar (senaste exemplet: SAABs oförmåga att betala ut löner innan midsommarhelgen, tidigare exemplet: den ekonomiska kraschen 2008) gör deras ståndpunkt löjlig. Jag har pluggat företagsekonomi i flera år, aldrig har de mänskliga konsekvenser för ett visst beslut tagits upp till diskussion. Det är ett ämne som många gånger bortser från det ansvar ägarna har gentemot anställda och samhället i övrigt.
Sedan diskuteras gärna kultur i form av mjuka värden som man kan profitera på av typen: anställ en konstnär att utforma nya affischer och få del av den personens uppbyggda kulturella kapital, använd oetablerade artister för att skapa ett mediejippo. Det som ofta ignoreras i den diskussion är betalning av artisterna/kulturarbetarna i fråga. Jag har fått höra av flera kulturarbetare att de blivit ombedda att delta i diverse arrangemang gratis med argumentet "det blir ju bra reklam för dig också."
Och jag tror att det är så näringslivet ser på kultur och humaniora, något som de kan utnyttja gratis för sina egna syften och de ska vara glada att de får vara med och leka.
Nu var inte tanken med den här bloggen att diskutera kulturpolitik men jag kan inte låta bli när jag ser hur kulturlivet/humanioran kontinuerligt nedvärderas, skärs ned och ses ned på och sedan förväntas ställas upp med sina kunskaper när samhället känner för det. I det här fallet blir det extra tydligt när de begär att unga människor ska ledas bor från utbildningar som kan leda till yrken som de drömt om hela livet. I dagens arbetsklimat finns det inte heller några garantier att få jobb efter avslutad utbildning, oavsett vilken inriktning den har.
Avslutningsvis vill jag tips om bibliobusters inlägg som skriver om en dansk undersökning om humanistiskt metakompetens och om att DN skriver om EUs nedskärningar som jag skrev om igår.
29 juni 2011
Skrev på en protestlista idag igen.
Jag skriver på en del varje vecka för Amnesty, andra organisationer och andra som kommer från lite olika håll. Det är lite olika saker man skriver på för/emot men det känns alltid bra. Som om man ändå hinner med den där "förändra världen"-ambitionen bland alla andra vuxna, vardagssysslor som fixa tvättid och komma ihåg att köpa mjölk.
Den jag skrev på idag gällde höjda kulturanslag i den kommande EU-budgeten. I den nuvarande budgeten så har den offentliga kulturen tilldelats 0,05 %. I juli skall EU diskutera den här delen och det är några kulturarbetare från olika delar av Europa som gått ihop kallar sig We Are More och manifest och fixat fram en sådan där protestlista.
Om man känner att det är alldeles för lite för något som inspirerar, tröstar, förändrar och underhåller människor varje dag så är det bara att skriva på,
Den jag skrev på idag gällde höjda kulturanslag i den kommande EU-budgeten. I den nuvarande budgeten så har den offentliga kulturen tilldelats 0,05 %. I juli skall EU diskutera den här delen och det är några kulturarbetare från olika delar av Europa som gått ihop kallar sig We Are More och manifest och fixat fram en sådan där protestlista.
Om man känner att det är alldeles för lite för något som inspirerar, tröstar, förändrar och underhåller människor varje dag så är det bara att skriva på,
22 juni 2011
Världsfeminitetsdagen inträffar 24 juni tydligen
Några kvinnor i Storbrittanien har utsett 24 juni till "World Feminity Day" för att fira femininitet av kvinnor, för kvinnor, för mänskligheten. Resten av syftet får jag citera rakt av för jag kan inte börja översätta det utan att ställa mig själv som varför är det fel att tävla på maskulina sätt och hur kan bejakandet av min feminina sida göra mina sociala relationer bättre?
"We believe it is vitally important as women to encourage to bee encouraged to feel powerful through or femininity as opposed to matching and competing with masculine ways of being to achieve power in our lives wether that be socially, in relationships, family or career."
De fortsätter med att de tror att om fler kvinnor världen över bejakar sina feminina sidor så blir det svårare att exploatera kvinnor och barn och att de säger ja till att kvinnor ska känna sig fabulösa, uttrycka sig själva och älska sina liv. Detta manifesterar man bäst genom att bära en blomma bakom örat den 24 juni, ähum.
Och nu kommer vi till min allmänna känsla av "Que?" Jag skriver under på allt i ovanstående stycke, jag menar vem skulle våga säga nej till människor som känner sig fabulösa, älskar sig själva och uttrycker sig själva och ja till exploatering av människor. Metoden för att uppnå detta verkar dock mer än lovligt korkad. Exploateringen i vissa länder beror på stora klyftor i samhället och inte på att kvinnor inte lika ofta bär kjol som förr i tiden för guds skull.
Vad som räknas som feminint definieras inte på hemsidan, jag får känslan av att det skall vara underförstått av läsaren. Eftersom de siktar på att vara globala är det synd att de inte gör en programförklaring av vad de menar ska räknas som feminint, då vad som betraktas som feminint varierar från kultur till kultur. Kritik av hemsidan har rört att det bara funnits vita kvinnor i fotogalleriet. Dessa har plockats bort. De bilder som finns kvar är av arrangörernaoch visar kvinnor som har en air av femtiotalsretro över sig och grundaren är en kvinna som heter Zoe Charles som är feminitetscoach *host hittepåyrke host*. Det hela känns väldigt konservativt.
En sak som inte tas upp och som gör att jag misstänker att ingen av de inblandade har läst Judith Butler är att de inte tar upp feminitet i form av queera företeelser som till exempel män med kvinnligt kroppspråk etc. Män är dessutom helt uteslutna från att visa sin solidaritet med kvinnliga kvinnor genom att bära en blomma bakom örat. (Det har kommit kritik av det också så kanske de ändrar på det med)
Det här inlägget blev långt och väldigt rantigt. Men eftersom jag inte på något sätt fysiskt kan gå under definitionen liten skör blomma och har fått kämpa lite med att känna mig stor och klumpig a lá exalterad st bernhards hund och har kompisar som lidit/lider för att passa in i en stereotyp femininitet så ställer jag mig väldigt frågande till om dagen är en bra idé. Jag har inget emot smink, klänningar, blommor och färgen rosa men jag har alltid hävdat att man känna sig fabulös och stark i sina mysbyxor. (unisexplagget framför alla i min mening. )
Och det största problemet jag har med hela grejen är att jag kan inte låta bli att känna detta är den fegare versionen av åttonde mars.
"We believe it is vitally important as women to encourage to bee encouraged to feel powerful through or femininity as opposed to matching and competing with masculine ways of being to achieve power in our lives wether that be socially, in relationships, family or career."
De fortsätter med att de tror att om fler kvinnor världen över bejakar sina feminina sidor så blir det svårare att exploatera kvinnor och barn och att de säger ja till att kvinnor ska känna sig fabulösa, uttrycka sig själva och älska sina liv. Detta manifesterar man bäst genom att bära en blomma bakom örat den 24 juni, ähum.
Och nu kommer vi till min allmänna känsla av "Que?" Jag skriver under på allt i ovanstående stycke, jag menar vem skulle våga säga nej till människor som känner sig fabulösa, älskar sig själva och uttrycker sig själva och ja till exploatering av människor. Metoden för att uppnå detta verkar dock mer än lovligt korkad. Exploateringen i vissa länder beror på stora klyftor i samhället och inte på att kvinnor inte lika ofta bär kjol som förr i tiden för guds skull.
Vad som räknas som feminint definieras inte på hemsidan, jag får känslan av att det skall vara underförstått av läsaren. Eftersom de siktar på att vara globala är det synd att de inte gör en programförklaring av vad de menar ska räknas som feminint, då vad som betraktas som feminint varierar från kultur till kultur. Kritik av hemsidan har rört att det bara funnits vita kvinnor i fotogalleriet. Dessa har plockats bort. De bilder som finns kvar är av arrangörernaoch visar kvinnor som har en air av femtiotalsretro över sig och grundaren är en kvinna som heter Zoe Charles som är feminitetscoach *host hittepåyrke host*. Det hela känns väldigt konservativt.
En sak som inte tas upp och som gör att jag misstänker att ingen av de inblandade har läst Judith Butler är att de inte tar upp feminitet i form av queera företeelser som till exempel män med kvinnligt kroppspråk etc. Män är dessutom helt uteslutna från att visa sin solidaritet med kvinnliga kvinnor genom att bära en blomma bakom örat. (Det har kommit kritik av det också så kanske de ändrar på det med)
Det här inlägget blev långt och väldigt rantigt. Men eftersom jag inte på något sätt fysiskt kan gå under definitionen liten skör blomma och har fått kämpa lite med att känna mig stor och klumpig a lá exalterad st bernhards hund och har kompisar som lidit/lider för att passa in i en stereotyp femininitet så ställer jag mig väldigt frågande till om dagen är en bra idé. Jag har inget emot smink, klänningar, blommor och färgen rosa men jag har alltid hävdat att man känna sig fabulös och stark i sina mysbyxor. (unisexplagget framför alla i min mening. )
Och det största problemet jag har med hela grejen är att jag kan inte låta bli att känna detta är den fegare versionen av åttonde mars.
20 juni 2011
Var på Eurocon i lördags..
och det var ett väl organiserat arrangemang med många smaskiga programpunkter för den sci-fi och fantastik intresserade som undertecknad till exempel. Jag spenderade hela eftermiddagen och kvällen med att springa från ena föreläsningen/panelen till den andra. Med en liten paus för att lämna av böcker som jag köpt hemma. Science-ficition-bokhandeln var det enda bord som tog emot kort, listigt och livsfarligt. Men nu ligger en box med Game-of thrones och väntas på att plöjas. Den femte delen släpps 12 juli så jag har en storhetsvansinnig idé om att jag skall klara av alla innan dess.
Programpunkter som jag fördjupade mig i var:Att skriva fantastik för barn/ unga, Feminist SF, Exobiology - hur skulle liv på andra planeter se ut, The craft of writing the Fantastic och En älskvärd vampyr eller ett hatat freak?
Jag gick från alla med förnyad eller fördjupad kunskap och från vissa med tips på cirka tio-tjugo författare att läsa.
Jag lyssnade också på en uppläsning av Sara Bergmark Elfgren ur Cirkeln. Det ger en alltid en helt annan känsla för texten när man hör någon annan läsa högt det man innan läst tyst för sig själv. Jag brukar alltid skygga lite för sånt eftersom det finns en risk för högtravande mässande alternativt ge karaktärerna olika/roliga uttal men man slapp det som tur var. Bara en enkel, rakt på sak läsning med lagom tempo.
Den absolut roligaste programpunkten var presentationen av Utopi - en ny våg av fantastikserier i Sverige. Panelen bestående av Sara Bergmark Elfgren, Kim W Andersson och Fabian Göransson hade jättefin personkemi och gjorde klarsynta analyser av läget för serier och det fantastiska inom svenskt kulturliv idag.
Och vill tillägga att Kim W Andersson gjorde en knäckande snygg signering i mitt Love-hurtsalbum tidigare under dagen. Sånt gillar vi!
Programpunkter som jag fördjupade mig i var:Att skriva fantastik för barn/ unga, Feminist SF, Exobiology - hur skulle liv på andra planeter se ut, The craft of writing the Fantastic och En älskvärd vampyr eller ett hatat freak?
Jag gick från alla med förnyad eller fördjupad kunskap och från vissa med tips på cirka tio-tjugo författare att läsa.
Jag lyssnade också på en uppläsning av Sara Bergmark Elfgren ur Cirkeln. Det ger en alltid en helt annan känsla för texten när man hör någon annan läsa högt det man innan läst tyst för sig själv. Jag brukar alltid skygga lite för sånt eftersom det finns en risk för högtravande mässande alternativt ge karaktärerna olika/roliga uttal men man slapp det som tur var. Bara en enkel, rakt på sak läsning med lagom tempo.
Den absolut roligaste programpunkten var presentationen av Utopi - en ny våg av fantastikserier i Sverige. Panelen bestående av Sara Bergmark Elfgren, Kim W Andersson och Fabian Göransson hade jättefin personkemi och gjorde klarsynta analyser av läget för serier och det fantastiska inom svenskt kulturliv idag.
Och vill tillägga att Kim W Andersson gjorde en knäckande snygg signering i mitt Love-hurtsalbum tidigare under dagen. Sånt gillar vi!
12 juni 2011
Det är över nu..
Skrev min sista tenta för terminen igår och gick automatiskt in i att konsumera 30 Rock säsong fyra och Holly Blacks "Valiant". Så inte helt pretto vändning men känner mig otroligt osugen på dokusåpor nu.
Ikväll kommer jag avnjuta en kompis kör som kommer framför sommarmusik. Hoppas få lite sköna, nostalgiska sommaravslutningskänslor. Var lite länge sen sist.. Håller tummarna för att det är lövat i kyrkan och de ställt ut papperskorgar fulla med lupiner och hundkex som på den gamla tiden.
Ikväll kommer jag avnjuta en kompis kör som kommer framför sommarmusik. Hoppas få lite sköna, nostalgiska sommaravslutningskänslor. Var lite länge sen sist.. Håller tummarna för att det är lövat i kyrkan och de ställt ut papperskorgar fulla med lupiner och hundkex som på den gamla tiden.
9 juni 2011
Hade helt missat..
att Leonard Nimoy också känd som Spock ryktas göra rösten till draken Smaug i The Hobbit. Gud om det är sant kommer nördpubliken att gå i taket av lyckokänslor.
Jag bara antar att det är rösten för det kan väl inte bli samma digitalagröndräktframförgrönskärmöverföra rörelsemönsteridatornskissavoiláenheltnyrollfigur-grej som med Gollum? Kanske bara lite? Man kan ju alltid hoppas :)
Jag bara antar att det är rösten för det kan väl inte bli samma digitalagröndräktframförgrönskärmöverföra rörelsemönsteridatornskissavoiláenheltnyrollfigur-grej som med Gollum? Kanske bara lite? Man kan ju alltid hoppas :)
8 juni 2011
Hmm kanske en aningens mer doku..
Är inne i en intensiv pluggperiod, sista för terminen tack och lov. Jag har märkt att min tv-serie smak ändras den här gången när blivit lite för mycket tryck i tillvaron. Den drar mer åt dokusåpahållet än vanligt.
De senaste två veckorna har jag tagit mig igenom Dru Paul's Drag Race på tv4play-jakten på nästa dragsuperstjärna, en maratonvisning av något som heter Tough Love som går ut på att ett gäng tjejer ska hitta den rätte med hjälp av en datecoach och börjat titta på "Hjälp jag var en tonårsstjärna"- gamla tonårshunkar från 80-90-talet försöker göra comeback. Anar ett blogginlägg om manlig objektifiering i den sista.
Jag börja undra om det kommer slå över till totalt pretto efter den sista tentan på lördag? Bara polska konstfilmer, smala dokumentärer om utdöende folkkulturtraditioner och filmade teaterpjäser. Hmm får vänta och se antar jag.
De senaste två veckorna har jag tagit mig igenom Dru Paul's Drag Race på tv4play-jakten på nästa dragsuperstjärna, en maratonvisning av något som heter Tough Love som går ut på att ett gäng tjejer ska hitta den rätte med hjälp av en datecoach och börjat titta på "Hjälp jag var en tonårsstjärna"- gamla tonårshunkar från 80-90-talet försöker göra comeback. Anar ett blogginlägg om manlig objektifiering i den sista.
Jag börja undra om det kommer slå över till totalt pretto efter den sista tentan på lördag? Bara polska konstfilmer, smala dokumentärer om utdöende folkkulturtraditioner och filmade teaterpjäser. Hmm får vänta och se antar jag.
5 juni 2011
Åh han är så charmigt politiskt inkorrekt!
Nobelpristagaren i litteratur sa i en intervju i veckan att han inte såg kvinnliga författare som jämlikar. Han klankade ned på Jane Austen som har ett alldeles för sentimentalt sätt att skriva ( vilket får mig att undra om han har läst Austen överhuvudtaget ) precis som alla kvinnliga författare enligt Naipulr. Han menade också att kvinnliga författare har ett alldeles för klent sätt att se på världen och eftersom en kvinna aldrig är helt och hållet herre över sitt eget hus så påverkar även detta hennes skrivande negativt. Naipul avslutad hela denna utläggning med att säga att han kan avgöra könet på personen som skrivit texten på de första styckena.
"I read a piece of writing and within a paragraph or two I know whether it is by a woman or not. I think it is unequal to me."
Jag har inte läst några av VS Naipuls böcker så det är inte som en favoritförfattare har kommit ur misogynistgarderoben och osat kvinnohat. Men jag hade förväntat mig mer och bättre av en nobelpristagare. Ett pris som trots allt delas ut för kulturella och vetenskapliga framsteg för mänskligheten. Kanske är hans böcker inte nedlusade av denna skeva kvinnosyn men om de är det så undrar jag hur nobelkommitéen egentligen väljer sina vinnare då jag inte ser hur detta synsätt kan ses som del i ett framsteg.
Kan inte känna annat än det vanliga pompösa manliga konstnärsgeniet som spökar igen och som kommer försvaras med "Åh det var kanske lite väl...men han är ju faktiskt lysande bra och han fick det där priset och han är gammal och blablabla = han har rätt att göra svepande sexistiska generaliseringar oemotsagd för han är man och kreativ och vi som publik/läsare skall låtsas som att det regnar och dyrka honom lite."
Att gubben hävdar att han kan könsbestämma författare på deras texter är ju bara skrattretande. Guardian har gjort detta eminenta test som svar. Jag gjorde det och bommade rejält.
"I read a piece of writing and within a paragraph or two I know whether it is by a woman or not. I think it is unequal to me."
Jag har inte läst några av VS Naipuls böcker så det är inte som en favoritförfattare har kommit ur misogynistgarderoben och osat kvinnohat. Men jag hade förväntat mig mer och bättre av en nobelpristagare. Ett pris som trots allt delas ut för kulturella och vetenskapliga framsteg för mänskligheten. Kanske är hans böcker inte nedlusade av denna skeva kvinnosyn men om de är det så undrar jag hur nobelkommitéen egentligen väljer sina vinnare då jag inte ser hur detta synsätt kan ses som del i ett framsteg.
Kan inte känna annat än det vanliga pompösa manliga konstnärsgeniet som spökar igen och som kommer försvaras med "Åh det var kanske lite väl...men han är ju faktiskt lysande bra och han fick det där priset och han är gammal och blablabla = han har rätt att göra svepande sexistiska generaliseringar oemotsagd för han är man och kreativ och vi som publik/läsare skall låtsas som att det regnar och dyrka honom lite."
Att gubben hävdar att han kan könsbestämma författare på deras texter är ju bara skrattretande. Guardian har gjort detta eminenta test som svar. Jag gjorde det och bommade rejält.
30 maj 2011
Mr Fry
Den senaste tiden har lite nyheter om en av mina absoluta favoriter Stephen Fry dykt upp. I helgen publicerade Financial Times hans intervju med Lady Gaga och han är klar för rollen som Master of Laketown i "The hobbit". En roll jag känner på mig han kommer göra utmärkt. Och när jag läser den här biten ur Lady Gaga-artikeln som jag påminns om hur bra han är på många sätt. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att bli honom när jag vuxit upp
"I am not claiming that Lady Gaga and Steve Jobs are the most important figures in the world and that everyone else can go hang, it is just that … well, some people light your fire in a very special way and I am past the age of caring how good or bad that might look in the eyes of the world."
"I am not claiming that Lady Gaga and Steve Jobs are the most important figures in the world and that everyone else can go hang, it is just that … well, some people light your fire in a very special way and I am past the age of caring how good or bad that might look in the eyes of the world."
27 maj 2011
Highlights från vecka 21
I onsdags kväll sjönk jag ned i stol framför Södrans stora scen (återigen, jag går inte till något annat ställe verkar det som) och lyssnade på den magnifika Judith Butler. Det var som att ge intellektet massage. Lite Queer Theory blev det men tyngdpunkten låg på den politiska människorättskämpen Butler den här gången. Hon sa briljanta saker om upproren i Nordafrika, studentupproren i Berkley och London, om hur man skapar politiska utrymmen, instrument och vilka som får yttra sig och när, kroppen som medium till politisk handling och mycket, mycket mer..
Men det som fastnade var hennes föreläsning om Hanna Arendt och hennes diskussion om Arendts teorier. Jag hade inte hört talas om Arendt innan kvällen och när jag kollat upp henne efteråt verkar hennes filosofi ha många yttre likheter med Butlers. Jag hittade bl a den här beskrivningen vilket känns väldigt butlerskt: "freedom as performative, public and associative". Så de verkar dela samman teman men intrycket jag fick från föreläsningen var att Arendt använde det mer som en utgångspunkt för uteslutning och begränsning. ( Dessuttom ville hon aldrig kalla sig själv för filosof för det kunde inte en kvinna vara enligt henne, jag menar hmpf )
Därför var det helt underbart att höra att Butler tyckte att Hanna Arendt givit den politiska filosofin många viktiga verktyg och begrepp som Butler kunde använda till helt motsatta syften än Arendt avsett. Yey för att använda motståndarens verktyg emot den!
Kvällen arrangerades av Tankeverket som arrangerar seminarium och ger ut böcker av stora tänkare. Mer info här.
På torsdag var jag och lyssnade på Holly Black på hennes signering i Science Fiction-bokhandeln. Jag hade läst om hennes böcker på Glorybox som alltid tipsar om bra böcker och hon skriver om signeringen här. Black var en charmig person som tar sin research på allvar kan man lugnt säga. Hon bad en kompis om att få åka runt en stund i hennes bils baklucka för att kolla hur det känns. Jag köpte första boken i hennes Modern Faerie Tale-triologi och fick den signerad med lite svengelsk interaktion med författaren.
Efteråt traska jag ut till Skeppsholmen och kollade in Kungliga Konsthögskolans vårutställning. Favvosarna blev ett par freaky statyer på första våningen och en snutt av en videoinstallation som tog upp " om jag bara tar en liten bit av den lilla biten tårta som är kvar så verkar jag inte lika åpen som om jag tar hela den lilla biten"-scenariot. Ah haven´t we all been there.
Avslutar inlägget med det här klippet med Butler i samtal med konstnären och aktivisten Sunaura Taylor om kropp, handikapp och social status. Det är långt men det är värt det!
Men det som fastnade var hennes föreläsning om Hanna Arendt och hennes diskussion om Arendts teorier. Jag hade inte hört talas om Arendt innan kvällen och när jag kollat upp henne efteråt verkar hennes filosofi ha många yttre likheter med Butlers. Jag hittade bl a den här beskrivningen vilket känns väldigt butlerskt: "freedom as performative, public and associative". Så de verkar dela samman teman men intrycket jag fick från föreläsningen var att Arendt använde det mer som en utgångspunkt för uteslutning och begränsning. ( Dessuttom ville hon aldrig kalla sig själv för filosof för det kunde inte en kvinna vara enligt henne, jag menar hmpf )
Därför var det helt underbart att höra att Butler tyckte att Hanna Arendt givit den politiska filosofin många viktiga verktyg och begrepp som Butler kunde använda till helt motsatta syften än Arendt avsett. Yey för att använda motståndarens verktyg emot den!
Kvällen arrangerades av Tankeverket som arrangerar seminarium och ger ut böcker av stora tänkare. Mer info här.
På torsdag var jag och lyssnade på Holly Black på hennes signering i Science Fiction-bokhandeln. Jag hade läst om hennes böcker på Glorybox som alltid tipsar om bra böcker och hon skriver om signeringen här. Black var en charmig person som tar sin research på allvar kan man lugnt säga. Hon bad en kompis om att få åka runt en stund i hennes bils baklucka för att kolla hur det känns. Jag köpte första boken i hennes Modern Faerie Tale-triologi och fick den signerad med lite svengelsk interaktion med författaren.
Efteråt traska jag ut till Skeppsholmen och kollade in Kungliga Konsthögskolans vårutställning. Favvosarna blev ett par freaky statyer på första våningen och en snutt av en videoinstallation som tog upp " om jag bara tar en liten bit av den lilla biten tårta som är kvar så verkar jag inte lika åpen som om jag tar hela den lilla biten"-scenariot. Ah haven´t we all been there.
Avslutar inlägget med det här klippet med Butler i samtal med konstnären och aktivisten Sunaura Taylor om kropp, handikapp och social status. Det är långt men det är värt det!
24 maj 2011
Believe
Kan verkligen rekommendera den här dokumentären om Eddie Izzard. Man behöver inte vara ett fan för att uppskatta den men ok jag erkänner att det inte skadar. Det är en väldigt inspirerande historia och att den är sann gör den bara så mycket bättre. Izzard har verkligen krånglat sig fram till den höga och hyllade position han befinner sig i dag och ibland är det nästan sinnessjukt att se hur lite folk trott på honom längs vägen. En bra lektion i konsten att inte ge upp och tro på sig själv
20 maj 2011
Härom dagen..
var jag på Konstfacks vårutställning med min kompis E. 176 nybakade konstnärer ställde ut och det var en fantastisk samling verk de hade producerat. Ingen skandal a lá Anna Odell dock och kanske därmed mindre folk. Jag klagar inte eftersom mitt minne av den vårutställningen var väldigt mycket folk, trångt och varmt. Jag gillar när jag inte måste stå på tå för att se skulpturer/tavlor/videoinstallationer, lite excentriskt jag vet men sån är jag helt enkelt.
Det här var ett sådant tillfälle då jag önskat att jag hade en hyfsaf mobil för det var mycket jag ville fota och filma. Speciellt ett verk med rörliga musselformer på ett bord som gav ifrån sig ett vackert klangljud. Så jag får helt enkelt uppmana till att besöka utställningen. (det finns också ett väldigt smart verk som kommenterar Stockholms bostadspolitik. Jag tror ingen stockholmare mellan 20-30 inte kan känna igen sig i det)
Jag och E hade ett litet samtal om hur förberedd man måste vara innan man går på konstutställning. Jag tror personligen inte att man behöver vara det om man är intresserad och öppen från första början. Det finns alltid ens första intryck av ett verk: gillar jag det? gillar jag det inte? Därifrån kan man utveckla frågan varför? och komma ihåg att man alltid har rätt till sin egen åsikt. Men precis som man inte skulle säga till en person spontant att den där outfiten är det hemskaste jag sett ska man kanske tänka på hur man formulerar sig. En konstnär har ändå lagt ned en hel del tid, energi och jobb i sitt verk och man skulle inte säga till en annan yrkesgrupp att dess arbetsinsats är skit utan en välformulerad anledning eller hur? ( här kan man sätta in civilingenjör eller annan yrkesgrupp man inte har riktigt koll på för att klargöra mitt argument.)
Efter det åkte jag och bytte böcker på bokbytardagen. En väldigt trevlig dag som sparar på bokhylleutrymme för massor av bibliofilier. Det var länge sedan jag ägnade en hel eftermiddag åt kulturella aktiviteter. Måste göra om det snarast.
Det här var ett sådant tillfälle då jag önskat att jag hade en hyfsaf mobil för det var mycket jag ville fota och filma. Speciellt ett verk med rörliga musselformer på ett bord som gav ifrån sig ett vackert klangljud. Så jag får helt enkelt uppmana till att besöka utställningen. (det finns också ett väldigt smart verk som kommenterar Stockholms bostadspolitik. Jag tror ingen stockholmare mellan 20-30 inte kan känna igen sig i det)
Jag och E hade ett litet samtal om hur förberedd man måste vara innan man går på konstutställning. Jag tror personligen inte att man behöver vara det om man är intresserad och öppen från första början. Det finns alltid ens första intryck av ett verk: gillar jag det? gillar jag det inte? Därifrån kan man utveckla frågan varför? och komma ihåg att man alltid har rätt till sin egen åsikt. Men precis som man inte skulle säga till en person spontant att den där outfiten är det hemskaste jag sett ska man kanske tänka på hur man formulerar sig. En konstnär har ändå lagt ned en hel del tid, energi och jobb i sitt verk och man skulle inte säga till en annan yrkesgrupp att dess arbetsinsats är skit utan en välformulerad anledning eller hur? ( här kan man sätta in civilingenjör eller annan yrkesgrupp man inte har riktigt koll på för att klargöra mitt argument.)
Efter det åkte jag och bytte böcker på bokbytardagen. En väldigt trevlig dag som sparar på bokhylleutrymme för massor av bibliofilier. Det var länge sedan jag ägnade en hel eftermiddag åt kulturella aktiviteter. Måste göra om det snarast.
18 maj 2011
Teater-bäst i en park en varm sommarnatt
Såg idag att parkteatern släppt sitt program. Min sommar är inte komplett utan ett par föreställningar i Vitabergsparken eller Galärparken med lite vin och träsmak i baken efter att ha hållit platser x lång tid. Jag har bara varit med om att det regnat ett par gånger och då har det varit ett sådant där varmt, tunnstrilande sommarregn så det har inte gjort så mycket.
Vad jag älskar med parkteatern är blandningen på publiken. Det är hardcoreteaterfans, tjejgäng som picknickar, familjer som väljer bort tvn en kväll, diverse pensionärer, ungdomsgäng som prövar något nytt och så klart massor med passersby som stannar upp och fastnar. Och de får se bra grejer som inte "dummas ner" för dem, för att översätta ett engelskt uttryck.
Program finns här för nedteckning i kalendern.
Vad jag älskar med parkteatern är blandningen på publiken. Det är hardcoreteaterfans, tjejgäng som picknickar, familjer som väljer bort tvn en kväll, diverse pensionärer, ungdomsgäng som prövar något nytt och så klart massor med passersby som stannar upp och fastnar. Och de får se bra grejer som inte "dummas ner" för dem, för att översätta ett engelskt uttryck.
Program finns här för nedteckning i kalendern.
15 maj 2011
Tips från Livscoachen
Har haft en tråkig pluggcentrerad helg som jag försökt pigga upp med säsong tre av Black Books, några avsnitt av Misfits och The Liar av Stephen Fry. Funkade sådär kan jag meddel. Jag rekommenderar också dagdrömmar om vad oändlig rikedom skulle innebär för just dig och att beklaga sig för en kompis man springer på när man uträttar det uppiggande ärendet att köpa Overhead-papper. Det sistnämnda får inte full effekt om man inte avtalar en fika med kompisen i veckan efter den tråkiga helgen, den berömda ljuset i slutet av tunneln-effekten.
Nu skall jag begrava mitt trötta huvud i choklad och brittisk komedi.
Nu skall jag begrava mitt trötta huvud i choklad och brittisk komedi.
14 maj 2011
Location! Location! Location!
På svtplay finns just nu en enkvinnasföreställning med Carrie Fisher (aka prinsessan Leia från Star Wars) kallad Wishful Drinking, baserad på hennes memoar med samma namn. Fishers liv är ämnet som avhandlas med svart humor och välmenande ärlighet. Det är ett rejält liv att berätta om: barn till Hollywoodstjärnorna Debbie Reynolds och Eddie Fisher med de skandaler som brukar följa med den yrkeskategorin, ett äktenskap, skilsmässa och avopåförhållande med singersongwriterikonen Paul Simon, att bli ikon för horder av Star warsfans, författarskap, missbruk, psykisk sjukdom och ett andra äktenskap med en gay man.
Med alla dessa ämnen känns föreställningen i sammanhanget lite kort och man saknar lite av den närhet känsla som uppstår på enmansföreställningar men den är väl värd att se för alla som har haft det lite jobbigt. Fisher har varit med om många saker som när de hände inte kunde upplevas på annat sätt än som tragedier men som hon i efterhand kan se tillbaka på och skratta åt. Det är en överlevnadsmekanism som kan vara helt oslagbar om den används på rätt sätt.
Och ja hon pratar om en den berömda bikinin och kanelbullefrisyren. Finns på svtplay till och med den 6 juni
Med alla dessa ämnen känns föreställningen i sammanhanget lite kort och man saknar lite av den närhet känsla som uppstår på enmansföreställningar men den är väl värd att se för alla som har haft det lite jobbigt. Fisher har varit med om många saker som när de hände inte kunde upplevas på annat sätt än som tragedier men som hon i efterhand kan se tillbaka på och skratta åt. Det är en överlevnadsmekanism som kan vara helt oslagbar om den används på rätt sätt.
Och ja hon pratar om en den berömda bikinin och kanelbullefrisyren. Finns på svtplay till och med den 6 juni
12 maj 2011
Bomullsklubben bjöd på en magisk afton.
Igår kväll fick jag vara med på en väldigt fin kväll arrangerad av Bomullsklubben en jazzklub som i vanliga fall huserar i Södra bar någon kväll i månaden. Klubbens hjärta är en jazztrio som tillsammans med en inbjuden gästartist gör vad de kallar för "bomullsversioner" på artisternas låtar. Oftast träffas de inte förrän på soundchecket några timmar innan. Ett scenario som nog skulle skrämma en del musiker men de ror alltid i land det och skapar ett snyggt tight sound.
Gårdagens konsert var lite av ettårsjubileum för klubben och kvällen till ära intog de Södrans stora scen med en grym line-up av artister som gästat dem under året och lite hemliga gäster. Anna Järvinen bjöd på vad jag tror var några låtar från den nya plattan, Joel Alme kom in och sjöng lite favoritlåtar av Van Morrison och Glen Campbell. Theodor Jensen kom in mot slutet och bjöd lite The Plan låtar och härjade runt med sin gitarr.
Aftonens stora upptäckt för mig var Sibille Attar som var helt outstandig med sin sång och charmiga framträdande. Hon fick mig också inse hur cool man kan se ut när man står och skakar ett par klarröda marracas. Har inte hunnit kolla upp om hon släppt någon skiva eller ep, i sådana fall kommer jag inhandla den snarast.
Men den stora behållningen var duetten mellan två av mina favoriter: Birgit Bidder och Matttias Alkberg. Kan inte beskriva det men tänk det här:
Och sen lägger man till den här mannens nerv och grymma texter
Också föreställer man dem med på en fin gammal teaterscen med mycket guld och lull så får man kanske ett hum.
Gårdagens konsert var lite av ettårsjubileum för klubben och kvällen till ära intog de Södrans stora scen med en grym line-up av artister som gästat dem under året och lite hemliga gäster. Anna Järvinen bjöd på vad jag tror var några låtar från den nya plattan, Joel Alme kom in och sjöng lite favoritlåtar av Van Morrison och Glen Campbell. Theodor Jensen kom in mot slutet och bjöd lite The Plan låtar och härjade runt med sin gitarr.
Aftonens stora upptäckt för mig var Sibille Attar som var helt outstandig med sin sång och charmiga framträdande. Hon fick mig också inse hur cool man kan se ut när man står och skakar ett par klarröda marracas. Har inte hunnit kolla upp om hon släppt någon skiva eller ep, i sådana fall kommer jag inhandla den snarast.
Men den stora behållningen var duetten mellan två av mina favoriter: Birgit Bidder och Matttias Alkberg. Kan inte beskriva det men tänk det här:
Och sen lägger man till den här mannens nerv och grymma texter
Också föreställer man dem med på en fin gammal teaterscen med mycket guld och lull så får man kanske ett hum.
9 maj 2011
Scream 4- undercover-feminism?
Måste inledda inlägget med att jag inte sett Scream 4 och har inga planer på det då den känns lite som uppvärmda rester. Men kanske jag omvärderar det beslutet efter att ha hittat den här ganska positiva recension som hittar en dold femistisk agenda i filmen.
6 maj 2011
Just nu..
får bloggen inte särskilt mycket uppmärksamhet och det är för att jag är i en intensiv pluggperiod. Då brukar min hjärna vara för upptagen för att registrera andra aktiviteter. För att jag inte skall utveckla full Aspergers så distraherar jag den med brittiska fantasyserier som den här godbiten. En karaktär är som Little Britains Vicky Pollard med psychic-powers! Love it!
5 maj 2011
The only way is Essex
På mina resor till England, (Oh ja jag är en riktig jetsetter, om man begränsar begreppet till en person som reser mellan två länder ofta) har jag stött på en liten serie som heter The only way is Essex. Det handlar om eh.. några människor med tvivelaktig smak och beteende. Om mansom jag trodde att England är ett land fullt av kultur, tweed, mysiga pubar, Shakespeare, söta små byar, Samuel Coolidge, Steve Coogan, The Clash, , Vivienne Westwood etc är detta serien som krossar den bilden.
(Jag visade detta klipp för två kompisar de klarade 4,30 minuter av det)
(Jag visade detta klipp för två kompisar de klarade 4,30 minuter av det)
3 maj 2011
Rory Gilmore-projektet
För ett tag sedan cirkulerade något som kallades för Rory Gilmore´s book list omkring på diverse bokbloggar. Det var en lista på alla de böcker som Rory från tv-serien Gilmore Girls hade läst under seriens X säsonger. Då det var runt årskiftet detta hände och jag kände att jag behövde ett inte allt för personlighetsförändrande nyårslöfte bestämde jag mig för att läsa mig igenom sagda lista. Jag har hunnit med ca fem stycken böcker än så länge och tänker skriva om dem på bloggen. Eftersom jag redan läst några stycken innan så kommer jag att läsa om dessa. Så här ser listan ut och de som står i fetstil har jag tagit mig igenom redan:
1.The Five People You Meet in Heaven by Mitch Albom
2. The Kitchen Boy by Robert Alexander
3. Brick Lane by Monica Ali
4. Oryx and Crake by Margaret Atwood
5. Oracle Night by Paul Auster
6. The Amazing Adventures of Kavalier and Clay by Michael Chabon
7. The Meaning of Consuelo by Judith Ortiz Cofer
8. Fat Land: How Americans Became the Fattest People in the World by Greg Critser
9.The Red Tent by Anita Diamant
10. The Bielski Brothers by Peter Duff
11. Ella Minnow Pea by Mark Dunn
12. Middlesex by Jeffrey Eugenides
13. Bee Season by Myla Goldberg
14. Autobiography of a Face by Lucy Grealy
15. My Life in Orange by Tim Guest
16.The Curious Incident of the Dog in the Night-Time by Mark Haddon
17. Sacred Time by Ursula Hegi
18. Seabiscuit: An American Legend by Laura Hillenbrand
19. Rescuing Patty Hearst by Virginia Holman
20. The Polysyllabic Spree by Nick Hornby
21. Songbook by Nick Hornby
22. The Kite Runner by Khaled Hosseini
23. A Quiet Storm by Rachel Howzel
24. How the Light Gets In by M. J. Hyland
25. Nervous System by Jan Lars Jensen
26. The Secret Life of Bees by Sue Monk Kidd
27. The Nanny Diaries by Emma McLaughlin and Nicola Kraus
28. Extravagance by Gary Krist
29. The Namesake by Jhumpa Lahiri
30. The Devil in the White City by Erik Larson
31. The Song of Names by Norman Lebrech
32. The Fortress of Solitude by Jonathan Lethem
33. Small Island by Andrea Levy
34. Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West by Gregory Maguire
35. A Month Of Sundays by Julie mars
36. Life of Pi by Yann Martel
37. Property by Valerie Martin
38. Quattrocento by James McKean
39. Reading Lolita in Tehran: A Memoir in Books by Azar Nafisi Hurra!
40 The Time Travelers Wife by Audrey Niffenegger
41. How to Breathe Underwater by Julie Orringer
42. When the Emperor Was Divine by Julie Otsuka
43. Bel Canto by Ann Patchett
44. Truth & Beauty by Ann Patchett
45. My Sisters Keeper by Jodi Picoul
t
46. Stiff: The Curious Lives of Human Cadavers by Mary Roach
47. The True and Outstanding Adventures of the Hunt Sisters by Elisabeth Robinson
48. The God of Small Things by Arundhati Roy
49. Empire Falls by Richard Russo
50. The Lovely Bones by Alice Sebold
51. Holidays on Ice by David Sedaris
52. Me Talk Pretty One Day by David Sedaris
53. Unless by Carol Shields Darling
!
54. Balzac and the Little Chinese Seamstress by Dai Sijie
55. The Opposite of Fate by Amy Tan
56. A Confederacy of Dunces by John Kennedy Toole
57. The Song Reader by Lisa Tucker
58. Just a Couple of Days by Tony Vigorito
59. Old School by Tobias Wolff
60. The Shadow of the Wind by Carlos Ruiz Zafon
61. Little Women by Louisa May Alcott
62. Emma by Jane Austen
63. Sense and Sensibility by Jane Austen
64. Cousin Bette by Honore De Balzac
65. Fahrenheit 451 by Ray Bradbury
66. Jane Eyre by Charlotte Bronte
67. The Master and Margarita by Mikhail Bulgakov
68. Song of the Simple Truth: The Complete Poems of Julia De Burgos by Julia De Burgos
69. The Awakening by Kate Chopin
70. Heart of Darkness by Joseph Conrad
71. David Copperfield by Charles Dickens
72. Crime and Punishment by Fyodor Dostoevsky
73. An American Tragedy by Theodore Dreiser
74. The Count of Monte Cristo by Alexandre Dumas
75. The Name of the Rose by Umberto Eco
76. The Sound and The Fury by William Faulkner
77. Time and Again by Jack Finney
78. The Great Gatsby by F. Scott Fitzgerald
79. A Passage to India by E.M. Forster
80. Anne Frank: The Diary of a Young Girl by Anne Frank
81. Lord of the Flies by William Golding
82. The Scarlet Letter by Nathaniel Hawthorne
83. The Sun Also Rises by Ernest Hemingway
84. Siddhartha by Hermann Hesse
85. The Hunchback of Notre Dame by Victor Hugo
86. Brave New World by Aldous Huxley
87. The Lottery: And Other Stories by Shirley Jackson
88. The Metamorphosis by Franz Kafka
89. The Story of My Life by Helen Keller
90. On The Road by Jack Kerouac
91. One Flew Over the Cuckoos Nest by Ken Kesey
92. Flowers for Algernon by Daniel Keyes
93. A Separate Peace by John Knowles
94. The Razors Edge by W. Somerset Maugham
95. Death of a Salesman by Arthur Miller
96. Beloved by Toni Morrison
97. Speak, Memory by Vladimir Nabokov
98. 1984 by George Orwell
99. The Portable Dorothy Parker by Dorothy Parker
100. The Bell Jar by Sylvia Plath
101. Complete Tales & Poems by Edgar Allan Poe
102. The Fountainhead by Ayn Rand
103. The Catcher in the Rye by J.D. Salinger
104. Sybil by Flora Schreiber
105. Hamlet by William Shakespeare
106. Pygmalion by George Bernard Shaw
107. Frankenstein by Mary Shelley
108. The Jungle by Upton Sinclair
109. A Tree Grows in Brooklyn
110. Of Mice and Men by John Steinbeck
111. Dr. Jekyll and Mr. Hyde by Robert Louis Stevenson
112. Uncle Toms Cabin by Harriet Beecher Stowe
113. Vanity Fair by William Makepeace Thackeray
114. Anna Karenina by Leo Tolstoy
115. The Adventures of Huckleberry Finn by Mark Twain
116. Galapagos by Kurt Vonnegut
117. Ethan Frome by Edith Wharton
118. Night by Elie Wiesel
119. The Picture Of Dorian Gray by Oscar Wilde
120. The Code of the Woosters by P. G. Wodehouse
Bara 115 böcker kvar alltså!
28 april 2011
I afton: John Grant
Ikväll skall jag gå och se John Grant spela på Södra teatern. Jag har lite svårt att beskriva hans musik så jag lånar detta citat frånSödrans hemsida:
”Föreställ dig en utomjordisk närkontakt av tredje graden mellan The Carpenters, Mercury Rev, Supertramp, och Flaming Lips. Smärta, ånger, osäkerhet, besvikelse, rädsla, otillräcklighet, utanförskap berörs med avväpnande kvickhet, självironi och svart humor. Här finns en nostalgisk romantik kring barndomens oskyldighet och lycka, men också uppgörelser med personliga demoner och fördomar kring den egna homosexualiteten. Musiken leds övertygande vackert av Grants osannolikt mäktiga baryton, en röst så mäktig, äkta och naket ärlig att du direkt måste lyssna.”
Ja ni hör ju det kan ju inte bli annat bra. Och här ett litet klipp på mannen i fråga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)