25 juli 2011

Ursäkta kan vi få ha lite ont tack?

Det går just nu inte att blogga om något annat än händelserna i Norge.
Jag är som så många andra chockade. Det har hänt hos grannen var det första jag tänkte och det andra jag tänkte var :hoppas att det är en högerextrem grupp. För  vad det skulle innebära om det var en islamistisk grupp var alldeles för hemsk för att överväga. Nyhetsrapporteringen fram tills avslöjandet av gärningsmannen var väldigt tydligt och den här kolumnen från Guardian sammanfattar det väldigt bra.

Det hände i fredags och nu är det måndag och redan i lördags började uppmaningarna på hur man skulle gå vidare och vad man måste göra hagla. Försvara det fria samhället, svara med mer demokrati. Och det är helt rätt, alla artiklar har helt rätt i att man skall engagera sig i, göra motstånd mot antidemokratiska krafter etc. Men jag kan inte låta bli att bli lite illa berörd- det är väldigt mycket "ryck upp dig!"-attityd.

Ett helt land går igenom ett ohyggligt trauma, en attack på deras regering och deras unga. Här i Sverige finns det människor som har närstående vänner och släkt i Norge som fortfarande oroar sig eller håller på att sörja.  Det finns norrmän och svenskar som måste få smälta att det fruktansvärda hände så nära.
På lördagen besökte jag en kompis som jobbade. Hen kunde inte förstå att människor fortsatte som vanligt, själv ville hen bara stanna hemma, kolla på nyheterna och gråta. Och jag förstår för jag ville göra samma sak.

Även om livet måste fortsätta så måste vi inte hetsa fram det. Ja de är bra att gå med i ett politiskt parti, en  organisation som jobbar med mänskliga rättigheter eller mot rasism. Men kan vi ta hela det där "Upp till Kamp mot mörkerkrafterna" efter att såren har läkt?  Jag tror att det är bättre just nu att lyssna, vara en axel att luta sig mot för dem som behöver och att tända ett ljus för dem som förlorat något i det här. Sen kan vi organisera oss.

I DN frågade en journalist människor som var vid domkyrkan i Oslo igår om de hur trodde att tragedin kommer att påverka Norge och en kvinna svarade: "Det är för tidigt att säga. Vi är fortfarande alldeles traumatiserade. Det går inte att sätta ord på det här och jag tror inte att vi vet vägen vidare just nu."

3 kommentarer:

  1. Jag håller med dig och håller inte med dig.

    Själv har jag lyssnat på radio hela helgen och gråtit av och till. Jag tycker också att det har varit asjobbigt att se/höra hur svenska journalister ställer sportjournalist-"hur känns det"-frågor till norrmän i chock. Samt hur tidningarna har publicerat bilder på döda och sörjande på ett sätt som känns minst sagt tveksamt (länkade till Julia Skotts inlägg om detta).

    Som jag skrev på Like a Bad Girl ... så är ju situationen helt annorlunda för de som har personlig sorg, det är inte dem jag skriver om.

    Jag håller inte alls med dig om att det skulle vara en "ryck upp dig"-attityd det handlar om. Tvärtom. Det är ingen som säger att någon ska sluta känna empati, sorg, ilska. Men det kan vara bra att påminna sig själv om att man faktiskt har makt att göra något (vanmakt är ju annars en vanlig känsla i de här sammanhangen).

    Att folk tänder ljus, fixar twibbons, och deltar i tysta minuter visar ju att de vill göra något konkret (det är ju också nåt som man hör folk säga: "jag önskar att jag kunde GÖRA nåt") och då tycker jag att det kan vara bra att påminna om att det faktiskt går att göra något som får en mer beständig effekt.

    NÄR man vill göra det är förstås upp till var och en. Men det är så lätt att glömma sitt engagemang när känslostormarna har lagt sig och andra nyheter tar över (återigen - nu pratar jag om genomsnittssvensken och inte de som är personligen drabbade, ej heller norrmännen). Det vet jag av egen erfarenhet, jag är inte bättre än någon annan, jag har låtit mig uppröras och gråtit över hemska saker och sedan "glömt bort det". LaBGS påminde mig om möjligheten till handling, även om jag inte tycker att det behöver vara att gå med i ett politiskt parti (och så håller jag inte med om det här med "slacktivism).

    Och jag har sett fler twibbons, och uppmaningar till tysta minuter än länkar till sajter där man kan bidra på något vis. Som sagt - jag tycker inte att det ena är på något vis föraktligt, men det kan vara bra om att påminna om det andra (som Norges statsminister gjorde) OCKSÅ. Åtminstone jag blir gärna påmind. :)

    SvaraRadera
  2. PS Måste bara understryka hur mycket även jag avskyr "ryck upp dig"-attityden. Huva, vad mycket skada den har gjort ... :S

    SvaraRadera
  3. Som jag sa när vi sågs IRL så tror jag mycket på att låta folk få känna och sedan reflektera över vad de vill göra. Sen så är det säker så att många glömmer när nyheter handlar om något annat men om man "bara" mår dåligt över det som hänt kanske man inte ska binda sig till något om man däremot känner att man vill engagera sig/göra nåt så absolut då är det bra att bli påmind.

    SvaraRadera